Fem reaktorer, nio veckor, en deadline

Den 23 maj 2025 undertecknade president Trump presidentorder 14301 och skapade därmed energidepartementets Reactor Pilot Program med ett konkret, offentligt mål: att få minst tre privat utvecklade testreaktorer, placerade utanför de nationella laboratorierna, till kriticitet senast 4 juli 2026. Det följdes av en sprint. Antares Nuclears enhet Mark-0 nådde kriticitet vid Idaho National Laboratory den 4 juni. Valar Atomics Ward 250 följde den 18 juni vid Utah San Rafael Energy Lab. Deployable Energys reaktor Unity nådde kriticitet vid nolleffekt vid Idaho National Laboratory den 30 juni. Aalo Atomics avslutade gruppen den 4 juli 2026, själva deadline-dagen, även det vid Idaho National Laboratory.

Oklos Groves Isotope Test Reactor kom som femte och nådde kriticitet den 6 augusti 2026 på en anläggning i Lockhart, Texas, fem veckor efter den ursprungliga deadline men inom samma program. Det är också den första enheten i Reactor Pilot Program som byggts på privat mark istället för federal eller delstatlig egendom. Oklos vd Jacob DeWitte kallade det att nå kriticitet på mindre än ett år för 'en otrolig milstolpe', och biträdande energiministern för kärnkraft, Ted Garrish, gav direkt ära åt presidentordern och sa att Groves är 'en del av återupplivandet av Amerikas kärnkraftsindustri'.

Vad kriticitet egentligen innebär här

Kriticitet är punkten där en kärnreaktor upprätthåller sin egen fissionskedjereaktion utan en extern neutronkälla. Det är en verklig tekniskt bragd och ett nödvändigt steg mot kraftproduktion, men det är inte detsamma som att producera kraft, och ingen av dessa fem reaktorer gör det. Alla fem godkändes direkt av energidepartementet under dess egna lagstadgade lokaliseringsbefogenheter, en väg som skapades specifikt för att kringgå Nuclear Regulatory Commissions åratals långa Part 50- eller Part 52-tillståndsprocess, som varje kommersiell, nätansluten reaktor i USA fortfarande måste slutföra innan den får sälja el.

Groves illustrerar just det gapet. Anläggningen är godkänd för upp till 100 megawatt elektriskt, men har aldrig körts nära den effekten, och Oklo förklarar uttryckligen att enheten inte kommer att producera kommersiella isotoper; dess uppgift är att lägga den tekniska och operativa grunden för en framtida kommersiell version. Deployable Energys Unity-reaktor gick ännu längre i sin egen beskrivning och nådde det bolaget kallade kriticitet vid nolleffekt. Ingen av de fem har ett gällande kraftköpsavtal, och ingen är ansluten till något elnät.

Det separata, långsammare projektet som faktiskt spelar roll för ett datacenter

Oklos kommersiella kraftdesign, kallad Aurora, är ett projekt skilt från Groves, som följer Nuclear Regulatory Commissions vanliga gransknings spår och inte energidepartementets genväg. En Aurora-enhet är under uppförande vid Idaho National Laboratory, och Oklo har separat föreslagit Aurora-projekt kopplade till en Meta-stödd anläggning i Ohio och till Eielson Air Force Base i Alaska. Det är den reaktordesign som så småningom skulle försörja ett datacenter eller en nätanslutning, och den rör sig på en konventionell, längre regulatorisk kalender som Groves kriticitetsdatum inte ändrar.

Samma åtskillnad gäller de övriga fyra pilotbolagen. Valar Atomics fortsätter marknadsföra den kommersiella reaktorflottan bakom sin miljarddollar-runda i serie B, som Servola rapporterade om den 3 augusti, och Antares Nuclear, Aalo Atomics och Deployable Energy har var och en fortfarande sin egen väg kvar till en licensierad kommersiell enhet. Att en testreaktor når kriticitet bevisar att den underliggande fysiken och hårdvaran fungerar i liten skala. Det bevisar inte ett bygglov, ett undertecknat kraftavtal eller ett leveransdatum.

Vad en europeisk köpare faktiskt bör kontrollera

För ett bolag i EU eller Storbritannien som väger en leverantör av små modulära reaktorers erbjudande om kraft på plats eller dedikerad kärnkraft, alltmer kopplat till efterfrågan på AI-beräkningskraft, är 'vår reaktor har nått kriticitet' ett verkligt men snävt påstående. Den användbara frågan är vilket tillståndsspår den specifika enheten tillhör: en testreaktor inom energidepartementets Reactor Pilot Program, en kommersiell designcertifiering enligt Part 52 från Nuclear Regulatory Commission, eller en design under granskning av en nationell tillsynsmyndighet inom EU. En andra fråga väger lika tungt: är reaktorn som blev kritisk samma design och samma anläggning som kontrakterats för att slutligen försörja er kraft, eller en separat demonstrationsenhet byggd för att träffa en helt annan deadline.

Det är också värt att tydligt säga vad som inte överförs. Reactor Pilot Programs befogenhet vilar på amerikansk federal lokaliseringslagstiftning och en presidentorder som gäller amerikansk federal mark och, i Groves fall, privat mark inom USA. Inget av detta förkortar tillståndsgivningen i Tyskland, Frankrike eller någon annan EU-medlemsstat, där en nationell tillsynsmyndighet med sin egen granskningstidslinje och sin egen process för offentligt samråd gäller, oavsett hur snabbt samma bolags amerikanska demonstrationsreaktor blev kritisk.

Läs vidare: En reaktor på 10 kilowatt tog just in en miljard  |  Europa kan inte köpa reaktorn USA nyss finansierade